Igår tog jag två väldigt bra beslut. Det första var att låta Izac somna in och det andra var att ändå åka till Kalmar och dansa på kvällen. 

Så nu har jag laddat med ny energi och rensat tankar och känslor allt på en och samma gång. Dansen är för mig helande och det var skönt att det var en sådan just igår.

I torsdags märkte jag hur Izac började få problem med bakkroppen igen (trots alla mediciner) och på fredag morgon var jag tvungen att hålla mitt löfte att inte låta honom lida. Han stapplade fram och haltade liksom med hela kroppen. Mitt hjärta gick sönder i tusen bitar när jag ringde till veterinären och sa att det var dags nu. Vi gick igenom vad som skulle ske och hur vi ville ha det. David fick som tur var lämna jobbet så vi åkte och hämtade honom innan vi körde neråt. Pappren och betalning tog vi först för att slippa hålla på med det efteråt. När de fixat ett rum gick Wilma med Izac i kopplet till rummet allra längst bort där de tänt ett ljus för Izac och lagt fram en skön filt. Nu tycker han ju inte om filtar men det var fint tänkt och istället fick jag något att sitta på bredvid Izac. Han la sig intill väggen och vi myste en liten stund innan veterinären kom in och gav honom en spruta lungnande. Den skulle verka under tio minuter och då kom det många tårar. Wilma tyckte att det var lite konstigt och undrade lite vad som hände, vad gör mamma? Testar att skratta lite och tittar med frågande ögon och mitt i all hjärtesmärta kan man ändå inte låta bli att le lite. Underbara barn. Veterinären kom tillbaka och gav Izac en överdos av sömnmedel och lyssnar på hans hjärta att det stannat... Men det vet jag redan då för jag höll min hand över hans hjärta hela tiden. En del av mig blir lättad över att han slipper lida nu och en annan del vill bara ångra och dra tillbaka medlet i sprutan igen. Tårarna forsar ner över kinderna och jag känner mig helt plötsligt halv. Jag sjunger "vem kan segla för utanvind" för honom en sista gång (sjöng den innan vi åkte in också) när David lämnar rummet för att ge mig några sista minuter själv, medan han fixar välling till Wilma inför hemfärd. 

...och nej, inte kan jag skiljas från vännen min utan att fälla tårar...

❤️ Många tårar ❤️

Wilma och Abbe när vi kom hem 💖

Sen det där andra beslutet: dansa! Skönt! Härliga rytmer, fina vänner, glada miner, fullt ös och en och annan rumpchock! 

(Nej inte full, Tinas kamera som är full)

❤️