Det är inte alltid lätt ska ni veta. Det finns så mycket saker jag skulle vilja göra och orka med men det gör jag inte! Det är bara så det är! Jag är en sån där person som liksom tyr mig till en eller ett par vänner i olika sociala sammanhang. (Bekymra er nu inte över att jag skulle ha för lite vänner för det är absolut inte samma sak.) Jag trivs bäst så, mycket bättre än i stora sällskap men baksidan med det hela är att det är svårt att hitta tid och ork till allt och alla eftersom de i regel inte träffar varandra. Det kan vara svårt nog att bara få ihop vardagen med alla olika skiftjobbscheman, dagisscheman och dansscheman... Pussla sedan in två hundar och ett utspritt socialt nätverk så kanske ni börjar få en liten hint. Otur som förföljer oss i form av saker som går sönder hela tiden gör det heller inte lättare, det kräver både tid och pengar.

Men i jämförelse med hur många andra människor här i världen har det så är alla mina så kallade problem som en piss i havet!

Och vet ni vad?

Det finns inget som är så underbart, eller ens är i närheten av att väga sig mot exempelvis att ligga bredvid Wilma i i sängen, killa henne försiktigt på ryggen och höra hennes gälla stämma försiktigt sjunga med till "byssan lull"... "Kokka..ill" fyller hon snabbt på med så hon hinner sjunga det en gång till när det blir "koka kitteln full" "kokokkaill". Efter en stund lyssnar hon bara och vaggvisan viskas fram tills även de rastlösa små fötterna fått ro.

Ovärdeligt!

Byssan Lull på er

❤️