Separationsångest AB

När jag var liten och mamma skulle lämna mig så skrek jag mig blå och tappade andan. Den där känslan äter sig genom hela min själ än idag. Nej inte att mamma har lämnat mig men den jävla separationsångesten äter ett stort tomt hål i min själ. Fan. FAN.

En klump i magen och en i halsen.

Det går bra! (?)

Jag är stark! (?)

Det har gått bra att jobba när David varit ledig, ok att lämna på dagis men nu nattis tar fan knäcken på mig. Fast det går bra även om hon inte äter riktigt ordentligt där, hon somnar tidigt och vaknar några korta ggr per natt... Inget konstigt. Men de där tårarna som kommer tidigare och tidigare för varje lämning fräter hål på mitt hjärta.

Kanske sköljer hela årets stress och sömnbrist över mig som en gigantisk våg skördar hela öar. 

Måtte det bli något kvar när du drar dig tillbaka... 

På frågan om hur det går på dagis... Det går bra! Själv är jag redo att kasta in handduken och ge upp vilken sekund som helst.

(Bilder från gårdagen)

Förstår att det är jobbigt, men det kommer att gå bra är väl inte så ofta ni behöver nattis 😔😉😘

Det är bättre att tårarna kommer nu i början än att hon invaggar er i falsk trygghet och så kommer det jobbiga när ni känner er helt säkra! Och tro mig, hon vet att du mår dåligt:(
Bara att toknjuta av all ledig tid och skippa alla måsten som inge är akuta för att väga upp för det dåliga samvetet:)
Btw, att du skrek som en illbatting som liten är ju inget du mått dåligt för senare i livet, bara stackars mamma som fått lida för! Och mammor lider ändå av obligatoriskt dåligt samvete:)

Du är så genomduktig och stark min kära syster, klart det är jobbigt men det är det för många. Du kommer klara dig fint det vet jag, plus att du har alla oss som stöd bakom dig ! <3